The Letharia Paintings, Galleri Charlotte Lund, 10 mai – 30 juni 2012

Panorama / Second Generation, Galleri Riis, 10 mai – 21 juni 2012



Olav Christopher Jenssen

Galleri Charlotte Lund, Galleri Riis, Stockholm
10. May - 30. June 2012
Review 23.05.12

Varning för presens

Olav Christopher Jenssen, Panorama / Second Generation, 2012. Installationsbild, Galleri Riis.

Dörren till Galleri Riis hålls upp åt mig av en man i vit skjorta och oljerock. Vi är bland de första besökarna, det regnar, jag är den enda som anländer på cykel. Målningarna är stora och visar en serie liknande figurer av klara färger i horisontella fält. De påminner om Space Invader-figurer, eller flerlagriga och extremt pixliga ostburgare i pastellfärger – fyrkantiga i basen, och något avrundade upp till. Lila, grönt, turkost, gult. På sätt och vis ser de ut som en testutskrift där något oväntat inträffat, som en färgskrivares visuella felsägning. Syntetiska eller livlösa tycks de bara i ett ögonblick, innan man ser att den extremt jämnt påstrukna färgen inte är helt jämn, att underlaget skiner genom här och där, och framför allt att de sammanhängande färgfälten, själva figurerna eller ostburgarna om man så vill håller ett visst avstånd till den vita dukens kanter. Målningarna är mycket platta på ett tilltalande sätt. Färgfält i två dimensioner. Jag minns ännu inte att jag faktiskt sett en serie av Jenssens målningar för ett par år sedan, trots att de inte är helt olika de nya Panorama-verken som nu visas för första gången. Det är vernissage, en stämning av förväntan råder, konstnären tittar på samma målning som jag. Det slår mig att de diagonala linjerna skulle kunna ses som ett linjeperspektiv, och en tredje dimension uppstår: de färgglada staplarna påminner då om en öppen bok, eller snarare en delvis öppnad bok som man ser in i rakt framifrån. Folk börjar trilla in, jag känner ingen. Bläddrar i boken Time Paintings (Hatje Cantz, 2004) av konstnären, fastnar för en serie skulpturer och målningar fulla av något slags plommonliknande klumpar. Noterar en svensk författare med sitt ekorrlika utseende innan jag cyklar vidare till Galleri Charlotte Lund.

Olav Christopher Jenssen, The Letharia Painting No. 04, 2012.

Målningarna i denna parallella utställning – vars titel The Letharia Paintings hänvisar till varglav – är stora, abstrakta, delvis övertäckta av vit färg, och mycket mycket dramatiska i sina tjocka, ojämna och till synes ännu inte torra lager färg, starka kontraster och självlysande toner. De är otillfredställande ojämna till ytan, har dessutom ett djup som skänker en sorts realism åt abstraktionen. De är mycket expressiva. Abstrakt expressionism, tänker jag. De andra besökarna talar norska, dricker bubbel. Ingen annan tycks ha hunnit hit ännu. Jag står länge framför en av de mindre målningarna och försöker hindra mig från – eller få mig till – att peta på färgkluttarna och känna efter om de ännu inte torkat. Sätta ett litet spår, eller lägga till en signatur. Göra en kritisk inskription i målarens monumentala närvaro, en action-recension till svar på det stormiga mötet mellan akryl och olja. Ett pressklipp upplyser om att Jenssen har arbetat med målningarna i flera år, men alldeles nyligen målat över med de stora sjoken av vit färg/snö/glömska. Det spelar ingen roll hur länge han har hållit på, tänker jag. Det är som att man är fången i ett ständigt presens: ett ögonblick som varar för evigt och därför blir historielöst. Meningslöst: en total närvaro före allting annat, likt en svensk teaterskådespelare av den gamla sorten som talar om sig själv. Går tillbaka till de tvåmetersmålningarna i yttre rummet. Konstnären har precis anlänt och tittar på samma målning som jag. Han har säkerligen inte cyklat, men hade han gjort det så tänker jag mig honom på minicykel, utan synbarlig ansträngning med samma jämna tempo i uppförsbackarna som i nedförsbackarna.

Olav Christopher Jenssen, The Letharia Paintings, 2012. Installationsbild, Galleri Charlotte Lund.

Jenssens omväxlande och ändå väl sammanhållna konstnärsskap finns representerat i MoMA:s och British Museums samlingar, han har ställt ut på Documenta och har en rad internationella separatutställningar bakom sig. Dessutom, inser jag i efterhand, var han med i Moderna-utställningen 2010 (Moderna Museets «återkommande mönstring av svensk samtidskonst»), då Jenssen, som är norrman, inte bara är bosatt i Berlin utan även i Lya på Hallandsåsen. Slutligen har han dekorerat det nya, storslagna biblioteket i min hemstad som inte ligger särskilt långt därifrån. Det rör sig alltså om en exponentiellt ökande närvaro. Nyss fanns inte Olav Christopher Jenssen i mitt liv. Nu är han överallt, till och med retroaktivt i mitt minne av vissa utställningar och byggnader. Hur råder man bot på detta? Hur recenserar man en så monumental närvaro? Med en exorcism av text, av skriven bildlighet, av speglade tempusformer och överdrivet målande beskrivningar i första person singular? Kanske är detta inte mycket mer än immunförsvarets desperata och lönlösa handling mot letharia vulpinans specifika egenskaper, det vill säga varglavens andningsförlamade gift. Låt mig istället föreslå ett piller ur Platons apotek: «Ja Faidros, det finns en egendomlighet med skriften som den faktiskt har gemensamt med måleriet: också dess gestalter står där levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en mycket högtidlig tystnad. Det är likadant med skrivna tal…» Denna tystnad – tvärtemot vad Platon här tycks mena – visar sig nämligen vara väldigt talande, och ett botemedel, «ett motgift» mot alla möjliga saker. Men den bygger på att den verkliga levande gestalten inte är där. Det är en talande tystnad som ekar i Panorama/Second Generation, men som målarens närmast påträngande närvaro i The Letharia Paintings gör det omöjligt att höra.

Olav Christopher Jenssen, Panorama / Second Generation, 2012. Installationsbild, Galleri Riis.

Write a comment
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-mail (not shown)*:

Comment*:

Send

Readers’ comments are an important part of Kunstkritikk, and we are very pleased to receive your contribution to our reader forum. We ask all contributors to observe common courtesy. Remember that you hold full responsibility for your own posts; for this reason we only accept postings where the poster’s full, real name is included.

Editors do not read the posts before they are published, but will monitor the discussions regularly. We reserve the right to remove posts that are offensive, frivolous in nature or otherwise objectionable. No advance notice will be given, and the final decision rests entirely with the editors. Submissions can contain text only; no pictures, video, html code or similar. Enjoy the discussions!