Being A Part 1979-2009

Alf Salo, Aslaug Juliussen, Charlotte Nilsen

Samisk kunstnerforbunds 30-årsjubileumsutstilling

Jon Ole Andersen, Victoria Andersson, Monica L Edmondson, Per Enoksson, Aage Gaup, Bente Geving, Marja Helander, Geir Tore Holm, Annelise Josefsen, Aslaug Juliussen, Per Isak Juuso, Iver Jåks, Inger Blix Kvammen, Britta Marakatt Labba, Unn Kristin Laberg, Hans Ragnar Mathisen, Joar Nango, Charlotte Nilsen, Synnøve Persen, Jorma Puranen, Alf Salo, Lena Stenberg, Katarina Pirak Sikku, Morten Torgersrud, Nils Aslak Valkeapää, Liselotte Wajstedt.



Tromsø Kunstforening, Tromsø
27. August - 3. October 2010
Review 02.09.10

Traditionens tvångströja

Oversiktsbilde fra utstillingen Being A Part. Ingeborg Blix Kvammen, Ingeborgs Nest, Cold War Border Croser og Tundra Girls (2008), Annelise Josefsen, Omfavnelse (1994), Aage Gaup, Sleeping War Machine (2004), Alf Salo, Apsis 3 (2001) og Per Isak Juuso, Skarabé 1-6. Foto: Frank Ludvigsen.

Om nästan allt tycks välbekant när jag stiger in i Tromsø kunstforening för att titta på utställningen Being A Part är det för att många av de deltagande konstnärerna ställde ut på samma plats tidigare i sommar. Då, i utställningen Gierdu var det en samling konst från RiddoDuottarMuseat, det samiska konstmuseet i Karasjok. Nu är det Samisk kunstnerforbund som med anledning av sitt 30-årsjubileum visar 26 konstnärer med samisk bakgrund som anses vara de mest betydande idag.

Man kan inte bortse från att det har en anakronistisk klang att tala om konst i etniska termer. «Samisk konst» låter inte mindre förlegat än «söderhavskonst» eller «kvinnokonst» och har en politisk dimension som är minst lika problematisk. För till vilken utsträckning måste betraktaren förhålla sig till konstnärens etniska eller kulturella bakgrund? Eller konstnären själv för den delen.

För trettio år sedan när Samisk kunstnerforbund bildades var det i kölvattnet av en större social och kulturell återfödelse. En ung generation samer revolterade mot efterkrigstidens förnorskningspolitik och försökte återerövra sin berövade identitet. Som så mycket annat vid denna tid blev det samiska också ett politiskt ställningstagande mot konformism, förtryck av minoriteter samt inte minst exploatering av naturresurser.

Aslaug Juliussen, Hornbærer og Hornrose. Foto: Ryan Txanson.

Föregångaren till Samisk kunstnerforbund, konstnärskollektivet Máze, beredde väg för en samisk bildkonst som överbryggade steget från hantverkstraditionen duodji till en västerländskt orienterad samtidskonst. Denna förening av tradition och modernitet var också en central ambition i hela det samiska återfödelseprojektet. När Máze startades hade samisk bildkultur aktivt motarbetats i flera sekler, såväl i Norge som i Sverige, och det är naturligt att dessa pionjärer precis som generationen före dem med Iver Jåks, John Savio och Nils Nilsson Skum sökte sig till lämningarna av detta förlorade arv i sitt eget konstnärskap.

Men idag, tre decennier efteråt, kan man börja ifrågasätta varför man inte bara fortsätter att prata om samisk konst, men att denna dessutom i så hög grad stelnat i sin form. Renar, snöromantik, broderi och trätäljning är ständigt närvarande på allt som har «samiskt» på etiketten. Mellan Britta Marakatt-Labbas surrealistiska broderier av samer på vidda och Jon Ole Andersens duodjiobjekt täcks allt detta, utan att den sistnämndes ironiska distans övertygar.

Aslaug Juliussen refererar också till det här, men kanske ännu mer till konstnärsikoner som Iver Jåks och Eva Hesse. Skulpturerna Hornbærer och Hornrose (2007/08) består av renhorn surrade i snören och renhår, men abstraherar materialen så starkt att de nästan framstår som uppror mot duodji och den traditionens ganska patriarkala framtoning.

Alf Salo, Apsis 3, 2001. Foto: Ryan Txanson.

Även Jåks finns representerad, om inte i utställningen så i varje fall i katalogen. Den sene Iver Jåks bröt ner skalan på sina skulpturinstallationer och förenklade dem till kompositioner av miniatyrdelar. Jag drar mig inte för att säga att Tallet er elleve (1999) hör till det mest visionära i nordisk konst under slutet av 1900-talet. Den lilla skulpturinstallationen sammanfattar alla de strävandena av renhet och komposition som drev det seklets modernister och pekar samtidigt mot ett nytt förhållningssätt till konstens syfte. En möjlighet bortom form och diskurs, samtidskonstens två ytterligheter mellan vilka det mesta pendlar. Det är sorgligt att vi inte får se det på plats.

En höjdpunkt som dock finns att se i utställningen är Alf Salo. Hans väldiga målningar är sofistikerade kompositioner av färg och abstrakta former som tycks underminera den hårda geometri som annars ofta dominerar det abstrakta måleriet. Jag blir lite påmind om de färgstarka papperscollage som Matisse ägnade sig åt mot slutet av sitt liv; de har samma mjukhet i kontrasterna mellan färg och form.

Bente Geving, fra serien Glemte bilder (Margit Ellinor), 2002. Foto: Ryan Txanson.

Fotografen Bente Geving delar Salos känsla för färg och komposition, men i bildsviten Margit Elinor (2002) finns det även ett starkt narrativt element. I inträngande närbilder av små kitschstilleben på ett salongsbord blir den samiska förkärleken för det dekorativa till underlag för en intim berättelse om de människoöden som samlat dessa föremål. Det är lite som en saga vars innebörd inte är helt tydlig, men ändå tycks ha någon djupare mening.

Den här typen av översiktsutställningar är ofta spretiga och låter sig inte riktigt sammanfattas i korthet. En optimistisk och lekfull installation står Charlotte Nilsson för, som med Nøkkelen ligger under matta (2009) skapar en egen performativ värld där tilltron till människans godhet står orubbad. Vänliga budskap broderade på tygdukar, en systuga med glada mönstrade tyger och originella klänningar fyller det lilla glasrummet. En utopisk lekstuga med andra ord, som vi kan betrakta genom glaset men inte riktigt få ta del av.

Sedan, på den andra extremen, har vi Aage Gaups jättelika träpenis. Sleeping War Machine (2003) är varken provocerande eller komisk, vilket är det minsta man kan begära av en penis. Analogin mellan mannens könsorgan och krigsvapen hade möjligen känts aktuell 1979, men 2010 lyfter den sig inte över det banala. Det får också stå för de övergripande svagheterna i Being A Part.

Charlotte Nilsen, Nøkkelen ligger under matta (2009). Til høyre: Unn Kristin Laberg, Array (2005-2009). Foto: Frank Ludvigsen.

  1. Comment from Joakim Borda

    Många trådar i diskussionen här… Jag får hålla mig kort i svaret och sikta in mig på det viktigaste. Jag redogör i min artikel såväl de historiska villkoren för konstnärer med samisk bakgrund och hävdar, med utgångspunkt i utställningen, att en del av dessa använder sig av sin bakgrund och dess kulturella referenser på ett för oreflekterat vis för att tillföra något till konsten i stort, lika lite som ständiga parafraser av Mondrian tenderar att reducera kompositionerna till en trivial mönsterkonstruktion. Det närmar sig ibland kitsch med andra ord och det är detta jag syftar på med “allt för självklara referenser”. Ett konstverk, som jag ser det, kan vara mer eller mindre lyckat. I recensionen nämner jag flera av de lyckade konstverken på utställningen och även de mindre lyckade. Detta står inte i relation till mängden av referenser eller andelen “samiskhet” i verken. När jag skrev om Being A Part tog jag utställningen på samma allvar som alla andra konstutställningar jag recenserar. Det kräver att jag ifrågasätter varför jag inte får betrakta denna konst på samma sätt som all annan samtidskonst.

    Apropå det så har jag i efterhand kritiserats för att jag inte har begripit kontexten till några av verken, i synnerhet Aage Gaups träskulptur. Det har sagts mig av initierade, att om jag hade vetat att Gaup åkt till Venezuela och skulpterat denna penisskulptur tillsammans med venezolaner, av ett exotiskt träslag, och om jag begripit att skulpturen i själva verket är en kommentar på Hugo Chavez, så skulle jag ha insett att det var ett intressant och utomordentligt viktigt verk. Nu vet jag det, men har inte ändrat åsikt alls. Diskussionen om vad som gör ett konstverk meningsfullt kan fylla många böcker, men varje kritiker har som regel en konstuppfattning som grundas i antingen ideal, teoretiska utgångspunkter eller estetiska överväganden. Så även jag. Jag tror till exempel att intentioner och kontext eventuellt kan tillföra något, men att det i slutändan är själva verket/objektet/eventet som måste utstå bedömningen. Håller inte dessa så hjälper inte några goda föresatser eller historiska omständigheter.

  2. Comment from Samir M’kadmi

    Det ser ut til at det ikke er referanse eller ikke referanse som er problemet, men hva det refereres til og kanskje måten det refereres på. I så fall må du presisere kritikken ytterligere. Hva er for eksempel ”allt för självklara referenser till det samiska.”? Og hvorfor skal man la være å referere til det samiske dersom man mener det er hensiktsmessig?

  3. Comment from Samir M’kadmi

    Det ser også ut til at du er villig til å differensiere mellom nasjon og etnisitet (til fordel for nasjon?) uten å gjøre rede verken for den ene eller den andre og enda mindre for forholdet mellom de to. Kan det være at det er noe i forholdet mellom nasjon og etnisitet som gjør at man velger å understreke en etnisk tilhørighet? Her må mann verken glemme historien eller se bort fra aktuelle politiske problemstillinger.

    Dessuten siden du er enig i at kunst ikke kan være fri fra referanser, hvorfor skal ikke kunsten da kunne referere til kunstneren selv, til kjønn, legning, etnisitet, politikk osv… Når du skriver at du tror […]”att referenserna i sig inte alltid skänker konsten något egentligt innehål.” åpner du samtidig for at noen ganger så gjør ”referenserna” det, fyller kunsten med innhold, dvs., mening.
    Dessuten dersom det ikke er referansene som fyller verket med innhold, eller kobler verket til mening, hva er det da som gjør verket meningsfull?

  4. Comment from Joakim Borda

    Hej Samir

    Tack för dina frågor, alltid lika intressant med reaktioner!

    Jag skulle nog vilja hävda att nationella beteckningar som ”norsk” och ”svensk” i stor utsträckning markerar sådant som enbart är av lokalt intresse. Lyckad konst är den som överskrider sin nationalitet och är relevant för alla. Men ”samisk” är en etnisk och kulturell beteckning, inte en nationell. Om man hävdar annorlunda intar man en politisk ståndpunkt, som kan vara nog så intressant att diskutera men som trots allt ligger utanför konstkritikens fält.

    Din andra fråga gäller referenser. Naturligtvis kan ingen konstform, varken historisk eller samtidig vara fri från referenser. En helt ren och ursprunglig konst tror jag inte är möjlig. Däremot är jag av meningen att referenserna i sig inte alltid skänker konsten något egentligt innehåll. De senaste 10-15 åren har vi sett allt för mycket konstnärer som fyller sina verk med konsthistoriska referenser utan att tillföra så mycket mer. Vad är syftet, måste man fråga sig, och är det relevant? Vad Being A Part beträffar ställde jag frågan om det inte var möjligt att vara samisk konstnär och befria sig från allt för självklara referenser till det samiska. Jo, det går, var svaret som gavs av flera av de deltagande konstnärerna. Men långt ifrån av alla, att döma av utställningen. /JB

  5. Comment from Samir M’kadmi

    Hei Joakim Borda
    Takk for innlegget!
    Jeg synes det er litt utydelig hva du sikter til når du skriver: ”Man kan inte bortse från att det har en anakronistisk klang att tala om konst i etniska termer. «Samisk konst» låter inte mindre förlegat än «söderhavskonst» eller «kvinnokonst» och har en politisk dimension som är minst lika problematisk. För till vilken utsträckning måste betraktaren förhålla sig till konstnärens etniska eller kulturella bakgrund? Eller konstnären själv för den delen.”

    Mener du at det er mindre avleggs (eller anakronistisk) å snakke om svensk samtidskunst eller norsk samtidskunst?

    Mener du at kunstverket skal være avskåret fra enhver forbindelse, hentydninger eller referansepunkter (reference)?

  6. Comment from Ruben Mercy

    kunstkritikk.se

Write a comment
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-mail (not shown)*:

Comment*:

Send

Readers’ comments are an important part of Kunstkritikk, and we are very pleased to receive your contribution to our reader forum. We ask all contributors to observe common courtesy. Remember that you hold full responsibility for your own posts; for this reason we only accept postings where the poster’s full, real name is included.

Editors do not read the posts before they are published, but will monitor the discussions regularly. We reserve the right to remove posts that are offensive, frivolous in nature or otherwise objectionable. No advance notice will be given, and the final decision rests entirely with the editors. Submissions can contain text only; no pictures, video, html code or similar. Enjoy the discussions!