Megalomania

Som bilder av en sivilisasjon som kollapser av indre trykk, har Pushwagners visjoner fra 80-tallet definitivt noe å si oss. De er mer akutt aktuelle i dag enn for 20 år siden, og de har fremtiden foran seg.

På väg mot Galleri K får jag en sms. «Han minner om en matematiker jeg kjenner. Sjekk fraktaler» står det. Instinktivt vet jag att det ligger något i det som jag inte klarar att sätta ord på, men jag var alltid svag i matematik och ingen ska få mig att plugga fraktaler ett par dagar före påsk. Eller efter.
Men jag tror det kanske har något med dom halsbrytande perspektiven att göra.

Alltid likadant, alltid annorlunda; har man en gång mött det här arbetet är det lätt att identifisera Pushwagners bilder som just hans. Ett oförutsägbart myller av detaljer, identiska figurer som upprepas och aldrig tar slut, och industrilandskap som eskalerar ut i det outhärdliga är typiska igenkänningstecken. Det låter sig svårligen förväxlas med något annat.

Bilderna som nu hänger på Galleri K är från 80-talet, och bygger enligt pressmeddelandet på skisser utförda i perioden 1971 – 77. Dom har alltså haft en relativt lång väg fram till Galleri K, men är ändå svåra att tänka sig i en tid före millenieskiftet. Eller, för att vara mer precis; i en tid före den 11:e September 2001. Attacken mot World Trade Center, med dom påföljande krigen i Afghanistan och Irak har drastiskt förändrat förutsättningarna för hur man ser dom här bilderna, eller bilder överhuvudtaget. Det 80-tal dom föddes i är hopplöst långt borta, och även om dom så avgjort hade en relevans redan då låg inte problematiken så plågsamt nära oss som den gör idag. Allt var annorlunda på den tiden. Det fanns till exempel en enda tv-kanal i det här landet, och den visade som oftast ett fjäll eller en båt. Sedan dess har både världen och televisionen gradvis glidit närmare Pushwagners mer megalomana visuella utbrott.

Det är inte så att tiden har hunnit ifatt hans vision, det har den egentligen inte, även om bilderna är mer akut angelägna i dag än för 20 år sedan. Snarare förmedlas här en alarmerande känsla att om vi väntar 20 år till så kommer dom att vara ändå mer aktuella. Deras tid har på sätt och vis inte kommit ännu, men som bilder av en civilisation som kollapsar av inre tryck har dom ofrånkomligen något att säga oss här och nu. Och dom har framtiden för sig.

Det blir mot den bakgrunden något nästan gammaltestamentligt profetiskt över utställningen. En speciell kvalitet som är så sällsynt att det egentligen inte finns något att jämföra med på den här sidan Johannes uppenbarelse. Det är ett arbete som med sin nästan absurt repetitiva karaktär har alla kännetecken av att ha utförts av ett kompulsivt inre tvång, och även om det inte direkt handlar om en uttalat religiös vision ligger det ändå nära till hands att dra den parallellen. Det extatiska utförandet ligger i ett sånt tonläge, och hysterin är aldrig långt borta. Det har så klart också att göra med hur effektiva dom här oändliga excesserna faktiskt är. Ser man för länge kryper ofelbart vansinnet sakta över en. Ser man för noga blir det direkt obehagligt. Tusentals mikroskopiska detaljer i förvridet perspektiv kan vara förödande för hur man uppfattar världen på vägen hem. Huvudet har inte plats för allt. Man känner blodkärlen spännas till bristningsgränsen bakom pannbenet när man går ut efteråt och konstaterar att folkmyllret på gatan är till förväxling likt en målning av Pushwagner. Eftermiddagstrafiken är plötsligt laddad med ett oroväckande potential till massiv ödeläggelse. (Det har den i och för sig varit hela tiden, men det märks mer påtagligt, liksom.)

Dom neurotiskt eskalerande landskapen – och nu snackar jag om bilderna, inte trafiken – rör sig obönhörligt på gränsen till Armageddon, ibland över den. Att hela frisen bär namnet «Doomsday» understryker bara det apokalyptiska innehållet. Krigföring är i sammanhanget bara en detalj i vägen mot undergången. Olika former för industriell produktion och sysselsättning ges nästan mer olycksbådande roller där dom väller fram och knappt nog hålls på plats inom bildytan. Det finns inga individer här, bara extrema folkmassor. Det ligger någonstans här en nyttig och helt nödvändig påminnelse om att den moderna byråkratin föddes i Auschwitz och sedan dess har uppvisat alla likheter med en ondartad kräftsvulst som gradvis äter allt och alla den kommer över.

Jag vill tro att Pushwagner faktiskt bara gör det han måste göra; det här är hans jobb, och det finns helt enkelt ingen annan väg ut än genom det. Ingen annan gör det, så han är faktiskt tvungen. Oberoende av var man väljer att placera honom i ett konsthistoriskt sammanhang – det har gjorts en del försök att koppla honom till ganska vaga begrepp som «utlandet» och «avant garde» i brist på inhemska och mer närliggande konstnärliga släktskap och referenspunkter, men arbetet är såpass unikt och eget att det inte sådär utan vidare låter sig göras – framstår han här och nu som samtidskonstens osannolika sanningsvittne. En man med en mission. Tiden har så här långt gett honom rätt, och det är bara att konstatera att det osannolika har inte bara blivit sannolikt, det har blivit norm.