Russianmarket.info – Taking Inventory

Mobile Kultur Byrå

Tromsø Kunstforening, Tromsø
24. November - 31. December 2011
Review 01.12.11

Marknadens oförlösande kraft

Mobile Kultur Byrå, Russianmarket.info – Taking Inventory, 2011. Foto: Finn Thybo Andersen.

Alldeles nyligen gick jag runt i marknaderna i Marrakesh, det så kallade soukkvarteret där man kliver in på obestämd punkt och sedan irrar omkring i oändliga gångar och korridorer av marknadsstånd och butiker. Det finns egentligen ingen utgång, man bara går längre och längre in i den labyrintiska marknaden tills desperationen tar överhanden och man är beredd att köpa precis vad som helst till vilket pris som helst bara för att kunna ta sig hem.

Så är det i U-länder tänker kanske du. Men är det inte snarare det som är sinnebilden för modern kapitalism? Omöjligheten att göra val som inte innebär konsumtion? Att vara fången i en konsumtionscykel? Men så finns det den där andra sidan: Konsumtion som globaliseringens frälsningsinstrument, handelsutbyte som kulturellt möte.

Ett exempel på det sista är Russemarkedet (ryssmarknaden) i Tromsø Kunstforening, där en massa lågmälda ryska tanter har öppnat stånd inne i den framtida konsthallen under några dagar i november. Där säljer de allt sådant som vi förknippar med Ryssland: blommiga sjalar, kitschigt porslin, bordsdukar, stickade strumpor och matryoskadockor – de där grällt dekorerade trädockorna som var Sovjettidens främsta exportvara. Eller hörde de till Tsarväldet? Svårt att veta, för i kommersialiseringen av kultur är symbolvärden ständigt utbytbara på samma sätt som ekonomiska värden. Det följer av senkapitalismens logik, skulle Fredric Jameson säga. Och kanske  skulle han tillägga att idag är all estetisk produktion inlemmad i den industriella produktionen av konsumtionsvaror.

Mobile Kultur Byrå, Russianmarket.info – Taking Inventory, 2011. Foto: Finn Thybo Andersen.

Kanske kan man ifrågasätta om de souvenirvaror som säljs på just den här ryska marknaden är estetiska, det är ju inte konstverk trots allt. Men det slår mig att utbudet är så genomgående kuraterat att det får tydliga innebörder. Här saluförs inte rysshandelns största handelsvaror, som jag minns från 90-talets Sverige: vodka, cigaretter och rohypnol. Eller ens saltgurka och pickles. Det är istället ting som tycks representera antingen västerländska fantasier om autenticitet och kulturarv i form av påstått handarbete (mycket är maskinstickat och en del ting har producerats i Asien), eller också förmoderna föreställningar om välstånd och lyx i form av guldmålade porslinsvaser och rikt slipade kristallserviser.

Den cyniske konsumenten rynkar på näsan åt kitsch – av alla kulturella värden är status inte det lättaste att översätta mellan kulturer eller samhällsklasser. Lemonosvporslin och böhmisk kristall håller inte längre samma kvalitet som förr och har dessutom helt förlorat sitt symbolvärde som klassmarkörer. De representerar inte längre god smak, varken här eller i Ryssland.

Vad har då detta med konst att göra? En hel del menar jag. Den här ryska marknaden, som annars står på torget i Kirkenes, väcker flera intressanta frågor om gränshandelns funktion och de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan Öst och Väst. Att konstnärer väljer att arbeta med politiska frågor som dessa är vi vana vid, även om det oftast tar sitt uttryck i dokumentära projekt som presenterar i enlighet med objektkonstens konventioner, inte minst fotografiskt. Russianmarket.info får väl i det ljuset betraktas som ett renodlat relationellt experiment där marknaden som social miljö står i centrum.

Mobile Kultur Byrå, Valentina, videostill, 2011.

Jämsides med marknadsstånden står TV-apparater som visar filmade intervjuer med olika ryska marknadsförsäljare som avslöjar att vardagen kanske inte är riktigt så idyllisk och välordnad som marknaden i konstföreningen. Vi får än en gång bevisat att gallerirummet estetiserar allt som placeras däri, även människor. Säkert har konstnärerna Kirsten Dufour, Hilde Methi och Ulrike Solbrig, som tillsammans står bakom arrangemanget, tänkt på detta. Det är nämligen uppenbart att den minst estetiska delen av evenemanget, nämligen den ekonomiska transaktionen, har förpassats till foajén utanför gallerisalen. När man bestämt vad man vill köpa får man en liten handskriven lapp med totalkostnad av säljaren, som sedan betalas till galleripersonalen vid utgången. Förhandling, prutande och pengar är alltså exkluderade ur konstupplevelsen. Detta speglar möjligen några av problemen för konstnärer som arbetar med relationell estetik: hur långt ska den mänskliga interaktionen styras för att det ska bli «rätt»? Vill man betrakta det skämtsam kan man föreställa sig att om inte Rirkrit Tiravanja lagade god mat skulle hans relationella middagsperformancer inte vara fullt så lyckade. Precis så är det kanske här, för ju mindre såväl försäljare som potentiella köpare tvingas in i sina verkliga roller desto mindre risk för konfrontationer. Här ser jag ett något okritisk anammande av Nicolas Bourriauds syn på marknadskommers som en form av mänsklig interaktion som huvudsakligen har till syfte att skapa en relation.

Mobile Kultur Byrå, Russianmarket.info – Taking Inventory, 2011. Foto: Finn Thybo Andersen.

Den liberalistiska tanken på kapitalism som ett jämlikt förhållande mellan producent och konsument, där konsumenten kan styra utbudet med sin köpkraft, är som bekant en illusion. I själva verket blir vi som konsumenter pådyvlade vad helst och manipulerade av reklam som uppfinner behov och spelar på vår inre otillfredsställelse. I ryssmarknaden däremot, är styrkeförhållandet ett annat. Där har vi i kraft av vårt västeuropeiska välstånd makt över de människor som står där och arbetar för sin försörjning. Det är en makt som även den mest upplyste kunden vet att utnyttja: Är det verkligen hundra procent ull i de där sockorna?

Russemarkedet på Tromsö Kunstforening är otippat nog ett riktigt tankeväckande konstprojekt, ett av många de senaste åren som gett sig i kast med Barentsregionens problematik. Hade det varit rent dokumentärt skulle resultatet nog bli mer djuplodande, men säkert också tristare. För att ge det hela en intellektuell ram arrangerades det också föreläsningar med mastiga rubriker som «Crossing borders of international political economy and gender» och «Reframing Markets: Transcending the Historical Oddity of the Capitalist System.» Det är lovvärt att på så sätt lyfta blicken från det pittoreska utbudet på marknaden. Dock ställer jag mig frågande till varför konsumtionskritiken lyste med sin frånvaro i projektprogrammet, för det kan väl inte på allvar vara så att den naiva föreställningen att handelsrelationer är detsamma som gemenskap ska få stå oemotsagd?

  1. Comment from Joakim Borda

    Med all respekt Dag, att kalla det här för en utställning är missvisande. Det var ett konstprojekt, men några konstverk fanns inte. Jag tror vi har nått dit att vi kan förhålla oss till relationella konstnärspraktiker helt och hållet som sociala processer, utan att spana efter objekt där de inte finns. Dessutom vill jag tro att detta projekt hade lite mer att säga än bara kommentera norsk-ryska traditioner. Med risk att bli polemisk, att läsa in ett försök till institutionskritik i det här är att urvattna kriterierna för en relevant institutionskritik. Därmed inte sagt att min förståelse är den rätta, den här typen av projekt är så pass öppna att de bjuder in till fler reflektioner än de som får plats i en artikel av ovanstående längd. / Joakim Borda

  2. Comment from Dag Solhjell

    Russemarkeder en en gammel tradisjon i norsk-russiske relasjoner. Revolusjonen i 1917 satte en stopper for slike folkelige manifestasjoner for uformell kontakt mellom folkeslagene. De bidro til utviklingen av et primitivt russisk-norsk språk, “moja po tvoja”, et pidgin-språk. Utstillingen “Russemarkedet” er en kommentar til denne tradisjonen. I vanlige private gallerier er fronten ikke-kommersiell, mens “bakrommene” er kommersielle. Slik forskjønnes i kunstens navn den del av situasjonen der kunstverk reduseres til vare. I “Russemarkedet” gjorde de det omvendt – der frontet utstillingen “bakgrummet” med det kommersielle, mens det som var bakenfor representerte den “rene” vare. For meg ligger den “konsumtionskritiken” Borda etterlyser her, i denne omvendte situasjonen. Da kan kuratorgrepet også leses som institusjonskrtikk, ved å synliggjøre de økonomiske interessene som ofte ligger bak de tilsynelatende rene og ideelle.

    Det mener Dag Solhjell

  3. Comment from Kenneth Jeremiassen

    Jeg prutet med de russiske damene – ei tilbød et sjal for “200 krone”, jeg bød 75. Hun fulgte opp med “hundred eighty”, jeg foreslo 100. Fikk herligheta for 135,-. Hun skrev minst tre prislapper før vi ble enige. (Forsto heller ikke prislappsystemet først, men fikk forklart i kassen at det var den tradisjonelle russiske måten å gjøre det på.)

    Og minst en selgerne hadde Stoliknaya-vodka til salgs under bordet, men jeg kan ikke svare på om jeg kjøpte eller ikke.

Write a comment
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-mail (not shown)*:

Comment*:

Send

Readers’ comments are an important part of Kunstkritikk, and we are very pleased to receive your contribution to our reader forum. We ask all contributors to observe common courtesy. Remember that you hold full responsibility for your own posts; for this reason we only accept postings where the poster’s full, real name is included.

Editors do not read the posts before they are published, but will monitor the discussions regularly. We reserve the right to remove posts that are offensive, frivolous in nature or otherwise objectionable. No advance notice will be given, and the final decision rests entirely with the editors. Submissions can contain text only; no pictures, video, html code or similar. Enjoy the discussions!