Text

Hilde Retzlaff

Belenius, Stockholm
17. May - 17. June 2018
Mini 08.06.18

Ledig konst

Hilde Retzlaff, Biopremiär 30 november, 2017.

Hilde Retzlaff (f. 1990) har tidigare arbetat med att gjuta av emballage och förpackningsmaterial i betong, vilket har resulterat i märkvärdiga objekt med till synes bortglömda eller dolda funktioner. I sin nya utställning på Belenius visar hon istället tre små skulpturer sammanfogade direkt av det spröda frigolitmaterialet, utan att gjutas. På väggarna hänger sönderrivna affischer i olika blå nyanser, sannolikt hämtade från affischtavlor på någon offentlig plats. Skulpturerna ser bräckliga och provisoriska ut, medan affischfragmenten för tankarna till en blå sommarhimmel, vågor och hög luft.

Utställningen präglas av en behaglig känsla av lätthet, där det tunna eller porösa hos materialen framstår som viktigare än arbetet med formen. En svag vindpust skulle räcka för att blåsa ner skulpturerna från podierna. Affischerna sitter högt upp vid taket eller nere vid golvet som om de svävade i en rymd istället för att hänga på väggarna. Hur verken ser ut dikteras främst av materialens egenskaper: frigolitbitarna har lutats eller staplats på varandra, medan affischerna har rivits på det sätt som papprets fiber tillåter.

Det är inte så att Retzlaff har velat ta bort sig själv ur verken, men däremot tror jag hon har velat ställa sin egen insats mot ett opersonligt element i utförandet. Hennes handlag måste väga lika lätt som materialen, för att nå ett läge där maximalt antal möjligheter ligger öppna. Jag kommer att tänka på Giorgio Agambens idé om det «inoperativa» som ett tillstånd av vila som inte är en negation av arbete; tvärtom, så är arbetet en negation av den högre nivå av kontemplation som rymmer både handlandet och icke-handlandet som likvärdiga möjligheter. Det är detta, inte förmågan att arbeta, som utmärker oss som människor, menar Agamben.

Enligt samma logik tror jag man lättast lockar fram en kritisk dimension hos Retzlaff genom att se henne som fiende till den borgerliga moral som vill få oss att arbeta. Att det numera finns sofistikerade metoder för att exploatera människors tid även när de inte jobbar är en annan sak. Poängen är att Retzlaff tycks vilja bryta med själva idén om arbete som princip för konsten. Det syns tydligast i frigolitverken som söker efter ett annat, ledigare uttryck än betongen. Jag uppfattar det som att vi ska luta oss tillbaka istället för att aktiveras. Inte se verkligheten för vad den är, utan för vad den inte är. Det låter rimligt, vilket också är det filosofiska dilemmat. Uppmaningen stannar inom samma paradigm. Inaktiviteten blir en tillfällig respit, inte ett annat modus för konsten.

Installationsvy från Hilde Retzlaffs utställning Text på Belenius i Stockholm.

Write a comment
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-mail (not shown)*:

Comment*:

Send

Readers’ comments are an important part of Kunstkritikk, and we are very pleased to receive your contribution to our reader forum. We ask all contributors to observe common courtesy. Remember that you hold full responsibility for your own posts; for this reason we only accept postings where the poster’s full, real name is included.

Editors do not read the posts before they are published, but will monitor the discussions regularly. We reserve the right to remove posts that are offensive, frivolous in nature or otherwise objectionable. No advance notice will be given, and the final decision rests entirely with the editors. Submissions can contain text only; no pictures, video, html code or similar. Enjoy the discussions!