The Apology

Jette Hye Jin Mortensen

Overgaden – Institute of Contemporary Art , Copenhagen
22. June - 18. August 2013
Review 27.06.13

Healing i elektrisk blå

Jette Hye Jin Mortensen, {ITALIC}The Apology{ENDITALIC}, 2013. Overgaden, København 2013.

Jette Hye Jin Mortensen, The Apology, 2013. Still billede. Overgaden, København 2013.

Jette Hye Jin Mortensen er efter eget udsagn lige dele punker og pleaser. Hun er en af de få kunstnere, der drejer vatpinden skånselsløst rundt i såret, samtidig med at hun puster dulmende på det. The Apology i Overgaden, om adoption som personligt og kollektivt traume, er i hvert fald tydeligt indrammet af dette princip. Det er en i dansk sammenhæng ret usædvanlig udstilling, der prøver at finde en højere balance mellem kritik, anklage, tilgivelse og lindring. Usædvanlig er den, blandt andet fordi den ikke nøjes med at fetichere offerhistorien, men rent faktisk kommer ud over den sædvanlige rituelle anklage og ansvarsfordeling og prøver at anskue problemet som et kollektivt traume, der må findes en behandling imod.

Udstillingen har således to hovedafsnit: en urolig dokumentarisk del med en videovæg af blandede tv-klip, hvor der fremlægges journalistisk evidens for tusindvis af forbrydelser sket i adoptionsøjemed. Den anden del er terapeutisk, sonor og meditativ. Her forsøges traumerne helet gennem buddhistiske og kvantefysiske indsigter i lyd, materialer og grundstoffers påvirkning af vores DNA. Vi taler om «et healingsrum», som der rimelig frygtløst står i udstillingsteksten. Teorien er, at traumatiske oplevelser har en indvirkning på det menneskelige DNA pga. de kemiske reaktioner, som de frembringer i hjernen og i kroppen. Tidligere traumer nedarves kort og godt til kommende generationer som kemisk fremkaldte mutationer. Derfor forbliver traumer aldrig den enkeltes problem. Det er imidlertid ikke bare personlige traumer, der gives videre. Samfundsmæssige traumer påvirker menneskeligt DNA kollektivt og gensidigt gennem medierne, pga. forstyrrelser af vores følelsesmæssige balancer. Ubalancer i DNA’et skulle dog angiveligt kunne genoprettes ved at påvirke cellemiljøet gunstigt, bl.a. igennem klassiske kunstneriske materialer: indigoblåt og kobber. Hye Jin Mortensen har i hvert fald anvendt disse materialer både kunstnerisk, videnskabeligt og rituelt i udstillingen.

Jette Hye Jin Mortensen, {ITALIC}The Apology{ENDITALIC}, 2013. Overgaden, København 2013.

Jette Hye Jin Mortensen, The Apology, 2013. Overgaden, København 2013. Fotograf: Anders Sune Berg.

Først beskriver hun materialernes fysiske og åndelige egenskaber, enkeltvist i indrammede billeder, dernæst syntetiserer hun dem til ét stof i en video, installeret i et tempel af blåt silkeorganza, hvor hun iklædt en indigofarvet kjole gennemfører en art buddhistiske ritualer med blankt kobber, lyd og vand. Det er jo alt i alt ret vildt for en kunstudstilling, men egentlig glider The Apology meget seriøst ind i de senere års genvundne interesse for kunstens terapeutiske muligheder, som ellers har levet en ikke videre anerkendt tilværelse i alternative og medicinske behandlermiljøer.

Hye Jin Mortensen viser, at vi er langt dybere biologisk forbundne gennem DNA’et end vi selv aner, og ifølge teorien må brudte familiebånd påvirke os særlig kraftigt kropsligt. Baggrunden for The Apology skal da som flere af Hye Jin Mortensens tidligere udstillinger også findes i hendes egen opløste baggrund. Hun er født i Sydkorea og blev anbragt på børnehjem i en alder af to år. Herfra blev hun under uklare forhold videreadopteret til Danmark. I en stor del af sit voksenliv har hun forsøgt at få klarhed over, hvor og hvad hun egentlig stammer fra, og denne enorme uro har været en væsentlig drivkraft for hendes kunstneriske arbejde. Det er bestemt ikke noget, hun skjuler, selvom hele projektet ellers hurtigt kunne brænde ud, når først man har hørt historien en gang. Risikoen for, gennem gentagelsen, at ende i det rent selvmedlidende er overvældende. Men som The Apology demonstrerer, er Hye Jin Mortensens evne til at håndtere denne historie som et uendeligt materiale temmelig suveræn.

Jette Hye Jin Mortensen, {ITALIC}The Apology{ENDITALIC}, 2013. Overgaden, København 2013.

Jette Hye Jin Mortensen, The Apology, 2013. Overgaden, København 2013. Fotograf: Anders Sune Berg.

Først og fremmest har hun et regulært og, som det fremgår af udstillingen, genetisk nedarvet kunstnerisk talent, så hun formår at omsætte traumet æstetisk om og om igen i ny og almen form. I princippet er udstillingen som «healingsrum» ikke forbeholdt adoptionsbørn, men kan lige så vel bruges af skilsmissebørn og velfærdsborgere, der gennem 40-50 år har oplevet en generel opløsning af den biologiske DNA-kæde i det samfundsmæssige opbrud fra den biologiske familie. Ligesom mange adoptionsbørn er blevet opdraget til at se adoptioner til «bedre familier» som et gode, er der også generationer af skilsmissebørn, der er blevet presset til at se det frisættende og rigtige i skilmisser, selvom det måske ikke ligefrem har svaret til deres egen oplevelse. Den evige søgen og tilbagevenden til et oprindeligt rodnet er i hvert fald fælles for mange i de yngre generationer.

Hvad den kolossale trafik over nationale, biologiske og familiemæssige grænser, der er foregået i de sidste 50 år, egentlig har betydet for den menneskelige biologi er bestemt ikke et uinteressant spørgsmål. Og Hye Jin er vist en af de første, der har stillet det i en så klar og konstruktiv form.

Jette Hye Jin Mortensen, {ITALIC}The Apology{ENDITALIC}, 2013. Overgaden, København 2013.

Jette Hye Jin Mortensen, The Apology, 2013. Overgaden, København 2013. Fotograf: Anders Sune Berg.

  1. Comment from Maja Lagerdahl

    (förändrad kommentar) 10.08.2013

    MA Degree Show 2013 Kunstakademiet i Oslo

    Jag har varit på MA Degree Show 2013 Kunstakademiet i Oslo, på Kunstnerernes hus. Utställningens olika verk utgör en riktning. Det handlar om det vida begreppet samhälle, och kultur.

    Människa och kultur
    Teckningen av Ida Madsen Følling, Birds of field & forest: Ostrich (blyerts och akvarell på papper) i rummet som kallas för Stairway (det utrymmet som den store trappen leder till och som är plasserat mellan de två stora utställningsrummen), föreställer en struts med dödskalle, som är grävd ner i jorden. Teckningen spelar på den folkliga myten om strutsen som gräver ned huvudet i sanden när den blir rädd. Men det stämmer inte, den gör inte det. Om den gjorde det, skulle den vara ett lätt byte för hungriga rovdjur, och arten skulle inte vara överlevnadsduktig, något som strutsens dödskalle i teckningen kan symbolisera. Jag erkänner härmed att jag har lärt mig något nytt om strutsar i dessa dagar, och naturvetenskapen triumferar över myten. Teckningen tar upp myten som tema, samtidig som den framställer något orealistisk; en struts i aktivitet men som har dödskalle.
    Människor kan köra ner huvudet i sanden. Det sägs att människor gör som strutsen för att slippa att uppleva något obehagligt. Liknelsen, som troligtvis är baserad på en myt finner man i diskusjoner på internet. Sök ”köra ner huvudet i sanden” om du är vidare intresserad. Naturvetenskap och myt blir med Madsen Føllings teckning två motparter. Med Birds of field & forest: Ostrich följer intressanta, viktiga teman. Flott också med Snorre Hvamens växter; Es gibt keinen Grund weiter mit den Toten zu sprechen (jord, jordbruksprodukter, 2013) i trappen som leder fram till teckningen. Kultur, natur.

    I det ljusa rummet är människosamhället starkt representerat. Och the lightroom, som rummet kallas, är onekligen ljust, också i västerländsk idéhistorisk mening – med demokrati, återvinning, dyrkning av jord, fest som teman.
    Ett visst avstånd därifrån ligger the Darkroom. Där visas film.

    Anna Tiainen, Regnet, Animasjon.
    De andra filmerna, två av samma student – som jag koncentrerade mig på var Anna Tiainens Regnet och Animasjon. Filmerna är satt upp vid sidan av varandra och förstärker ideen då de har samma tema och stil. Här är det fullt av referanser till västerländs subkultur. Filmen Animasjon har en meditativ effekt. Fiskar som simmar runt lugnt i ett akvarium som bakgrund till enkla vita streckteckningar. Som om filmskaparen säger till oss: Sitt nu. Slappna av. Bara se på vad jag vill berätta. Fiskarna kan också fungera som symboler; varelser som lever lågt, under…sub…subkultur. Det är finurligt gjort av konstnären med flernivå-greppet – en stilla bild av simmande fiskar kan verkar känslomässigt. Samtidigt som fiskarna fungerar som symboler. Animeringen föreställer aktiviteter som öldrickning och skateboarding. Subjekten får betraktaren att förstå att studenten berättar om ting som handlar om henne själv. Något som leder till individen och individens självinnsikt. Som om: Det här är mig, och mina.
    ”Regnet” är en titel som framstår som något dyster. Regnet som faller och gör oss våta, det kan vara trist helt enkelt. En människa kan skina som en sol, och gråta en flod, det är välkända uttryck.
    Associationerna jag får av filmerna och titlarna, får mig att tänka på begrepp som ungdom, förälskelse, vänskap, kultur. Jag tänker at det här är människor som har mer att möta i livet. Undertecknade vill inte bli stämplad som exentrisk, därför nämner jag i förbindelse med det här avsnittet att det till en viss grad är skriven på empiriskt grundlag.

    Gelawesh Waledkhani, My identity.Tusch på akvarellpapper, 2013. Democratic Nation, Common (Democratic) Homeland och Democratic Solution. Hår på akvarell papper, glas, trä och stål, 2013.
    Waledkhanis verk My Identity (tusch på akvarellpapper, 2013), representerar i innehåll det demokratiska samhället. Formellt består verket av en forhållandevis stor figurativ tuschteckning (mått inte uppgett) föreställande en leende man. Det är Abdullah Öcalan vars texter Prison Writings III: The Road Map of Negotiations, som konst studenten har framställt i hår på akvarellpapper. Texterna hänger på rad fristående mitt emot teckningen. Teckningen består av icke-kantiga sträck (utan skarpa kanter ), en teckningsmetod som framstår som egen/unik, som ger ett mjukt uttryck, och dessutom ett helhetligt tillsammans med texterna av hår och den avbildades leende.

    Den här analysen är i utgångspunkten fri från favorisering. Det är inte undertecknades intensjon att särbehandla. När det är sagt borde det inte vara någon chans för att någon blir upprörd. De nämnda utställarna blir här omtalade som avgångsstudenter eller studenter.
    Baadsvig Ørmens verk heter De store vite ( gips och metall, 2013). Det är skulpturer som för mig till återförbrukskulturen, det miljömedvetna samhället. Objekten under den vita ytan ser ut at vara rester från någon sorts industri.

    Samhälle; kulturellt samhälle, som jag återkommer till flera gånger i analysen: Intressant att så många tror att strutsen gräver ner huvudet i sanden. På internet hittar man många som säger att människor gör som strutsen när de kör ner huvudet i sanden. Men många säger att den inte gör det, att det är en myt. Det sista är riktigt. Jag sitter kvar med tankar om det olikartade samhället.

  2. Comment from Maja Lagerdahl

    MA Degree Show 2013 Kunstakademiet i Oslo
    Jag har varit på MA Degree Show 2013 Kunstakademiet i Oslo, på Kunstnerernes hus. Utställningens olika verk belyser temat som gör utställningen homogen. Det handlar om det vida begreppet samhälle, och kultur.

    Människa och kultur
    Teckningen av Ida Madsen Følling, Birds of field & forest: Ostrich (blyerts och akvarell på papper) i rummet som kallas för Stairway (det utrymmet som den store trappen leder till och som är plasserat mellan de två stora utställningsrummen), föreställer en struts med dödskalle, som är grävd ner i jorden. Teckningen spelar på den folkliga myten om strutsen som gräver ned huvudet i sanden när den blir rädd. Men det stämmer inte, den gör inte det. Om den gjorde det, skulle den vara ett lätt byte för hungriga rovdjur, och arten skulle inte vara överlevnadsduktig, något som strutsens dödskalle i teckningen kan symbolisera. Jag erkänner härmed att jag har lärt mig något nytt om strutsar i dessa dagar, och naturvetenskapen triumferar över myten. Teckningen tar upp myten som tema, samtidig som den framställer något orealistisk; en struts i aktivitet men som har dödskalle.
    Människor kan köra ner huvudet i sanden. Det sägs att människor gör som strutsen för att slippa att uppleva något obehagligt. Liknelsen, som troligtvis är baserad på en myt finner man i diskusjoner på internet. Sök ”köra ner huvudet i sanden” om du är vidare intresserad. Naturvetenskap och myt blir med Madsen Føllings teckning två motparter. Med Birds of field & forest: Ostrich följer intressanta, viktiga teman. Flott också med Snorre Hvamens växter; Es gibt keinen Grund weiter mit den Toten zu sprechen (jord, jordbruksprodukter, 2013) i trappen som leder fram till teckningen. Kultur, natur.

    I det ljusa rummet är människosamhället starkt representerat. Och the lightroom, som rummet kallas, är onekligen ljust, också i västerländsk idéhistorisk mening – med demokrati, återvinning, dyrkning av jord, fest som teman.
    Ett visst avstånd därifrån ligger the Darkroom. Där visas film.

    Jenny Patiño Pérez, Someplace else. Videoinstallation, 2013.
    Den första filmen jag koncentrerade mig på tog mig till ett reflekterande tillstånd. Reflektion – en aktivitet som avgångsstudenten onekligen känner till. Ett tänkande tillstånd, bland andra människor, framställer Patino Pérez genom en oskarp bild av vardagens sorl med talande människor som rör sig i foajén på ett museum. Patino Pérez reflekterar över ett känt men samtidigt okänt sinnes tillstånd som hennes mamma hade upplevt.
    Patino Peréz inviterar på ett sätt åskådaren till samtalet. Man kan tänka sig en förlängelse av bilden. Åskådaren som sitter på den enda stolen som står framför filmen blir uppslukad av atmosfären så att hon eller han är en del av sorlet.

    Det att fundera över en sinnesupplevelse är egentligen inte något hokus pokus. Möjligheten till att göra rummet större för åskådaren (konsthistorikeren, studenten…you name it ) är interessant. Ideen gör att jag kommer att tänka på ett större samtalsrum, med flera diskutionsdeltagare. Jag tänker på viktigheten av att tillsammans komma fram till det riktiga svaret – upplysning.

    Anna Tiainen, Regnet, Animasjon.
    De andra filmerna, två av samma student – som jag koncentrerade mig på var Anna Tiainens Regnet och Animasjon. Filmerna är satt upp vid sidan av varandra och förstärker ideen då de har samma tema och stil. Här är det fullt av referanser till västerländs subkultur. Filmen Animasjon har en meditativ effekt. Fiskar som simmar runt lugnt i ett akvarium som bakgrund till enkla vita streckteckningar. Som om filmskaparen säger till oss: Sitt nu. Slappna av. Bara se på vad jag vill berätta. Fiskarna kan också fungera som symboler; varelser som lever lågt, under…sub…subkultur. Det är finurligt gjort av konstnären med flernivå-greppet – en stilla bild av simmande fiskar kan verkar känslomässigt. Samtidigt som fiskarna fungerar som symboler. Animeringen föreställer aktiviteter som öldrickning och skateboarding. Subjekten får betraktaren att förstå att studenten berättar om ting som handlar om henne själv. Något som leder till individen och individens självinnsikt. Som om: Det här är mig, och mina.
    ”Regnet” är en titel som framstår som något dyster. Regnet som faller och gör oss våta, det kan vara trist helt enkelt. En människa kan skina som en sol, och gråta en flod, det är välkända uttryck.
    Associationerna jag får av filmerna och titlarna, får mig att tänka på begrepp som ungdom, förälskelse, vänskap, kultur och depression. Jag tänker at det här är människor som har mer att möta i livet. Undertecknade vill inte bli stämplad som exentrisk, därför nämner jag i förbindelse med den här avsnittet att det till en viss grad är skriven på empiriskt grundlag.

    Gelawesh Waledkhani, My identity.Tusch på akvarellpapper, 2013. Democratic Nation, Common (Democratic) Homeland och Democratic Solution. Hår på akvarell papper, glas, trä och stål, 2013.
    Waledkhanis verk My Identity (tusch på akvarellpapper, 2013), representerar i innehåll det demokratiska samhället. Formellt består verket av en forhållandevis stor figurativ tuschteckning (mått inte uppgett) föreställande en leende man. Det är Abdullah Öcalan vars texter Prison Writings III: The Road Map of Negotiations, som konst studenten har framställt i hår på akvarellpapper. Texterna hänger på rad fristående mitt emot teckningen. Teckningen består av icke-kantiga sträck (utan skarpa kanter ), en teckningsmetod som framstår som egen/unik, som ger ett mjukt uttryck, och dessutom ett helhetligt tillsammans med texterna av hår och den avbildades leende.

    Den här analysen är i utgångspunkten fri från favorisering. Det är inte undertecknades intensjon att särbehandla. När det är sagt borde det inte vara någon chans för att någon blir upprörd. De nämnda utställarna blir här omtalade som avgångsstudenter eller studenter.
    Baadsvig Ørmens verk heter De store vite ( gips och metall, 2013). Det är skulpturer som för mig till återförbrukskulturen, det miljömedvetna samhället. Objekten under den vita ytan ser ut at vara rester från någon sorts industri.

    Samhälle; kulturellt samhälle, som jag återkommer till flera gånger i analysen: Intressant att så många tror att strutsen gräver ner huvudet i sanden. På internet hittar man många som säger att människor gör som strutsen när de kör ner huvudet i sanden. Men många säger att den inte gör det, att det är en myt. Det sista är riktigt. Jag sitter kvar med tankar om det olikartade samhället.

    Av Maja Lagerdahl. 27.06.2013.

  3. Comment from Ole Peter Nordby

    Jeg anbefaler å ta en titt på denne artikkelen. Her er det et enkelt og godt eksempel på hvordan kroppens respons på traumatiske impulser leder til stress, og hvordan denne responsen kan sette spor i neste generasjon: http://bit.ly/17GJT0R Dette skjer i dette tilfelle gjennom påvirkning på den epigenetiske reguleringen av et av de mest sentrale emosjonelle system i kroppen.

  4. Comment from Ole Peter Nordby

    Godt å se biologi i kunstfeltet. For livet svir seg inn i kroppen. Det er ikke til å unngå. Svimerkene er der, og etter hvert vet vi også noe mer om hvor i kroppen de sitter. Biologiske forskning gir oss ny kunnskap om det.

    Det viser seg at det som oftest ikke er i selve arvestoffet miljøet eller traumene setter sine spor, det er ikke der merkene sitter, men i det biologiske systemet som regulerer bruken av arvestoffet.

    Kan traumer avleses i arvestoffet, i DNA’et? Det har jeg ennå ikke sett at noen har kunnet påvise.
    Men traumer kan avleses i det regulatoriske systemet kroppen bruker for lese arvestoffet.

    For arvestoff må brukes, slik også kokebøker må brukes – for å ha noen biologiske betydning.
    Et kjøkken fullt av kokebøker gir deg ikke mat. Maten blir først til når du åpner bøkene og bruker dem.
    En kropp full av arvestoff gir ikke liv. Først når arvestoffet leses av, blir det til proteiner og liv i kroppen din.

    Men hvilke sider i hvilke kokebøker skal du bruke? Når skal du bruke dem?
    Og hvilken del av arvestoffet skal leses av i kroppen og når skal det skje og hvor i kroppen skal det skje?

    Systemet som regulerer bruken av arvestoffet påvirkes og formes av det som skjer med oss, fra vi er små foster til vi dør. Dette systemet formes av traumene. Her sitter svimerkene. Kunnskapen om dette systemet kalles epigenetikk. Epigenetikk er den nye livsvitenskapen.

    Det gode med den erkjennelsen epigenetikken gir oss er at den åpner for håp. For dette systemet er dynamisk, og det kan forandres på nytt, det er ikke uforanderlig, slik mutasjoner i DNA er. Svimerker kan forsvinne. Sår kan leges.

    Mange bærer de samme svimerkene på sin kropp. Det er ikke så rart. For selv og mange av merkene settes enkeltvis, så settes de på samme måte. Av samme type overgrep, av felles vaner og uvaner, ensartet miljø og samme type traumer. Det gir levende skjebnefellesskap.

Write a comment
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-mail (not shown)*:

Comment*:

Send

Readers’ comments are an important part of Kunstkritikk, and we are very pleased to receive your contribution to our reader forum. We ask all contributors to observe common courtesy. Remember that you hold full responsibility for your own posts; for this reason we only accept postings where the poster’s full, real name is included.

Editors do not read the posts before they are published, but will monitor the discussions regularly. We reserve the right to remove posts that are offensive, frivolous in nature or otherwise objectionable. No advance notice will be given, and the final decision rests entirely with the editors. Submissions can contain text only; no pictures, video, html code or similar. Enjoy the discussions!