Ein, zwei, polizei

«Vad är det som driver de?», frågar den ene snutchefen den andre. Vi är långt inne i filmen när det händer, gott över halvvägs. «En myt» är det korta svaret. Han vänder ryggen till kameran och ser ut genom fönstret med händerna på ryggen.

Der Baader-Meinhof komplex, Regissør Uli Edel.
Med Moritz Bleibtreu (Andreas Baader), Martina Gedeck (Ulrike Meinhof), Johanna Wokalek (Gudrun Ensslin) og Bruno Ganz (Horst Herold).

Är det någon som försöker säga något utöver det som kan sägas här? Är detta inte i själva verket ett svar på vad som driver regissören? Och vad är det här för något?

Der Baader-Meinhof komplex, är en storslagen episk tragedi som klockar in på 150 minuter. Stort sett korrekt i förhållande till den faktiska historien, bortsett från ett enda skönhetsfel som gör att alla skandinaver bryter samman i skrattsalvor i en scen som i grunden är allt annat än kul. Under ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm 1975 får vi nämligen en scen där en ockupant hotar att skjuta en ambassadtjänsteman om inte polisen backar ut ur byggnaden. «Dom säger att skjuta mig dom gör om inte ni går ut!» stammar den arme ambassadtjänstemannen på gebrokkent svensk, med ett maskingevär mot huvudet. Häftig grammatik redan där, altså. Svaret kommer från en polis med kraftig tysk brytning; «Kommer inte på fråga!». Hade det bara varit för att mannen uppenbarligen inte kunde språket och bara läste det från en cuecard, men hallå? «Kommer inte på fråga»? Det låter sig inte göra att lägga det i munnen på en polis som förhandlar med terrorister i en gissel-situation utan att hamna någonstans i närheten av Monty Python.

Der Baader-Meinhof komplex, 2008. Foto/Copyright: Nordisk Film Distribusjon AS

Inledningsvis blir jag däremot förunderlig rört, som jag alltid blir när något tar mig tillbaka till det turbulenta skiftet mellan 60- och 70-tal. En barndom som vaknar till liv i bakhuvudet och börjar röra på sig. Full av ikoner; David Bowie, Olof Palme, Ulrike Meinhof. Drevs de alla av en myt? Och vad är det i så fall som driver mig? (Jag är helt klar över vad som driver mig, bara så det är sagt, och det är avgjort inte en myt).

Och det går över. Filmen kommer snart på rätt spår igen. Och för icke-skandinaver betyder det säkert inte så mycket heller. Men kanske det också är en fördel om man inte kan den här historien? För det här vet jag ju redan, slutet är givet på förhand; döda fångar. Man väljer att inte visa något av dödsögonblicken, men antyder hur det gick till. Det har alltid varit den officiella versionen att detta var tre självmord, (Ulrike Meinhof hade hängt sig fem månader tidigare, och det råder inte så stora tvivel runt att detta verkligen var en självförvållad död), men det är fortfarande lite svårt att svälja att Andreas Baader klarade av att skjuta sig själv i nacken.

Der Baader-Meinhof komplex, 2008. Foto/Copyright: Nordisk Film Distribusjon AS

(Jean Paul Sartre besökte Andreas Baader i fängelset i 1974. En parentes som inte är med i filmen). En god vän – som jag inte har sett på 25 år, och som heller ingen annan har sett på 25 år – hade en seriös crush på RAF. Ge mig lite tid, det tar en stund att värka fram vad som egentligen hände… Vi snackar om en tonåring… eftersom jag själv var en tonåring, och han är ett par år yngre än mig… ah, jag kan se han för mig nu; en gammal själ med vänlig utstrålning, men halvfuckade omständigheter… bodde fortfarande med sina föräldrar, pappan var officer i det svenska försvaret – ganska passande, i kall ironisk retrospekt. Hur var det nu? Det ligger så långt tillbaka, det kan ha varit 1981… eller 82. Han började snoka reda på var polisen hade sina förråd, och utvecklade samtidigt ett specialintresse för sprängämnen… och med en stark, romantiskt passionerad fascination för vänsterintellektuell terrorism… well, go figure. Han sprängde någonting, långt inne i skogen. Han gillade det. Ka-bom! Han sprängde något mer. Folk började följa med. Till slut var det nästan ett slags fredagsnöje; man tog med sig några öl och blev med ut i skogen för att se på när han blåste iväg ett militärförråd med dynamit. Ett helt gäng 15-19-åringar, halvfulla… jag kan tänka mig att det måste ha varit något liknande att vara i den åldern tidigt på 90-talet och dra ut för att sätta eld på en kyrka. Men så kom det alltså en dag när det knackade på dörren. Två uniformerade polismän kommer in på hans rum, det första de ser är en stor poster med Ulrike Meinhof. De ser på den, ser ned på honom… den ena snuten naglar fast han med blicken och lyfter det ena ögonbrynet inkvisitoriskt; «Uhm-hmm? Ok? Du blir med oss!». Pappa var inte hemma. Mamma grinade. Världen krakelerade.

Och efter den historien isolerade han sig. Det måste ha varit…1983, cirka.

Men det kunde varit värre. 15 år tidigare möttes kärnan i RAF och började lägga upp riktlinjerna för att genomföra en väpnad socialistisk revolution i Förbundsrepubliken Tyskland. Härifrån ser det exakt ut som det det var; ett självmordsprojekt. Vad tänkte dom på? Knappast en myt. Är det inte lättare än så att se den nedåtgående spiral av reaktion och motreaktion som tar sin början i filmens inledning; 2 juni 1967, när västtysk polis i Berlin skjuter en demonstrant i förbindelse med det upplopp som orsakas av Shahen av Irans statsbesök? Och eftersom det scenariet till förbannelse har upprepats så många gånger sedan 1967; har vi verkligen inte lärt oss ett jävla dugg?

Der Baader-Meinhof komplex, 2008. Foto/Copyright: Nordisk Film Distribusjon AS

Så där håller det på, alltså. Det ska fan vara kritiker när man hela tiden katapulteras ut av filmen man ska skriva om; det hade varit mycket enklare att förhålla sig till vad som egentligen hände. Samtidigt hade ju något sådant varit omöjligt; det är ju inte min sak att lämna en fullständig analys av Baader-Meinhof – det skulle ta flera år och resultera i minst tre massiva böcker. Historien om RAF är fortfarande oöverskådlig. Samtidigt utgör den en såpass skarp kant i fundamentet för vår nära historia att det uppstår ett oemotståndligt sug från de isolerade cellerna i Stammheim 1977 – och det är inte utan grund att jag kan den här historien på förhand. Men där Der Baader-Meinhof komplex är väldigt nykter och saklig – nästan objektiv, det ligger till synes inga moraliska domar nedfällt här – mister man också all form för närhet till huvudpersonerna, distansen blir enorm. Man kunde ha gjort mer ut av Ulrike Meinhofs öde, i sammanhanget är hennes väg från vänsterliberal skribent till terrorist till självmordsoffer kanske det mest intressanta, och det som borde utgöra komplexet i filmens titel – men ska man göra episk film blir ett enda människoöde naturligtvis att anse som ett mikrokosmos. Allt här är underkastat ambitionen att fånga helheten, och där måste man också nödvändigtvis misslyckas, eftersom det inte låter sig göra. För dom oinvigda är det naturligtvis en god införing i temat, och dom specialintresserade ser den ju i vilket fall som helst. Men vi blir aldrig färdiga med den här historien.

Inte den här gången heller.

Comments (3)