Angela Davis

Kungliga konsthögskolan, Stockholm
Commentary 14.09.15

Angela Davis två lektioner

Angela Davis på Kungliga Konsthögskolan, Stockholm. Foto: Karl Lydén.

Angela Davis på Kungliga Konsthögskolan, Stockholm. Foto: Karl Lydén.

Det blev nog inte riktigt som Kungliga Konsthögskolan hade tänkt, när de förra veckan bjöd in till föreläsning med den legendariska filosofen och aktivisten Angela Davis. Framträdandet organiserades inom ramen för The Domain of the Great Bear, en öppen föreläsningsserie som ska diskutera konst i ett större sammanhang och locka en bredare allmänhet till skolan. Men just allmänhetens stora tillströmning visade sig bli ett problem på grund av Konsthögskolans oförmåga att förutse och hantera det starka intresset för Angela Davis bland svenska anti-rasistiska aktivister och intellektuella.

Utanför entrén på Skeppsholmen stod folk i kö redan från klockan tolv på dagen: 1500 föranmälda hoppades på någon av de 175 platserna i föreläsningssalen, eller på att få plats i salen där föreläsningen livestreamades (sammanlagt beräknar skolan att 850 personer tog del av Davis föreläsning). På eftermiddagens presskonferens riktade en av de exklusivt inbjudna akademikerna kritik mot Konsthögskolan för att inte ens ha svarat de afrosvenska företrädare som hade föreslagit att föreläsningen skulle flyttas till större lokaler. Sedan dess har kritiken varit oförsonlig: den första sågningen publicerades redan innan Davis föreläsning, och i Expressen beskrev Valerie Kyeyune Backström arrangemanget som «ett spektakel, där Davis används för att osynliggöra hur ras verkar och händer här, i Sverige: här, på KKH. Hur till och med en av historiens mest radikala röster kan användas, för att tysta kritik på hemmaplan, i ett avancerat PR-maskineri.»

David  Hammons, In the Hood, 1993.

David Hammons, In the Hood, 1993.

Själva föreläsningen tycktes dock pågå i ett delvis parallellt universum. Applåderna smattrade redan när små grupper tog sig förbi dörrvakter och avspärrningar för att ansluta till den väntande publiken, och jublet visste inga gränser när Angela Davis själv till slut steg in i salen. Efter att ha tackat för välkomnandet började hon med entusiasm förklara sin syn på konstens politiska betydelse. Möjligen uppstod en viss tveksamhet vid frågan hur många i publiken som var konststudenter. Några blyga händer räcktes upp till allmänt fniss. «Lärare på skolan eller verksamma konstnärer?», fortsatte Davis och fick några fler händer till svar. «Feminister?» Öronbedövande jubel, följt av en konstpaus: «Antirasister…» varvid jublet dränkte de sista orden «…och antikapitalister?».

Davis ville i sin föreläsning knyta samman filosofi, konst och politik, och började med en introduktion till Frankfurtskolans negativa dialektik och kritiska teori («in the marxist tradition»). Både konsten och den kritiska teorin har nämligen en specifik förmåga att negera, konfrontera eller på ett radikalt vis kritisera och omstöpa villkoren för den existerande underordningen, betonade Davis. För att undersöka detta, fortsatte hon, behöver vi den filosofiska estetiken och dess historia: «Some of you might not be that interested, but I’ll do it anyway.» Mot den moderna estetikens grundare Alexander Baumgarten och dennes hierarkiska uppdelning mellan sinnlig och förnuftbaserad kunskap ställdes Kants Kritik av omdömeskraften. Hos Kant är det estetiska omdömet det som medlar mellan förnuft och moral, och Davis visade (i vad som verkar ha varit en nedkortad genomgång) på hur förmågan att beröras av ett konstverk pekar mot möjligheten att använda föreställningsförmågan på ett sätt som inte begränsas av våra vanliga kognitiva praktiker: här skymtar den annars svårgripbara friheten, och möjligheten att göra sig en ny kunskap som är nödvändig för att förändra världen, framhöll hon.

Angela Davis interviewed by Bosse Holmström in the 70's. Image taken from the film {ITALIC}The Black Power Mix Tapes{ENDITALIC}, 2011. Photo: Story.

Angela Davis intervjuad av Bosse Holmström i SVT på 70-talet. Bild från filmen The Black Power Mix Tapes, 2011. Foto: Story.

Davis pekade vidare på de gemensamma punkterna hos den kritiska teorin och den svarta radikala traditionen, där konst, filosofiska perspektiv och politik nästan alltid har varit sammantvinnade, och där friheten alltid har varit det konkreta målet. Hon betonade att kampen mot den vita universalism som institutionaliserade slaveri och rasism stod på spel under revolutionen på Haiti för tvåhundra år sedan, på samma sätt som den idag står på spel i den amerikanska Black Lives Matter-rörelsen. Davis framhöll att det inte är någon slump att Patrisse Cullors, en av grundarna av Black Lives Matter, är performancekonstnär och medveten om vikten av att utmana det universellas tyranni (ett arbete som för övrigt återstår att göra i Sverige, inskärpte hon). Inte heller är den icke-hierarkiska strukturen inom Black Lives Matter någon slump, utan ett resultat av feministiska kunskaper inom den svarta radikala rörelsen och dess uppgörelse med traditionen av karismatiska, manliga ledare. Här är det istället svarta kvinnors organisatoriska erfarenheter som får stå modell, framhöll Davis.

Immanuel Kant.

Immanuel Kant.

Därefter kopplades samtida svarta politiska rörelser till konstens specifika förmågor och möjlighet att uttrycka det som inte kan formuleras begreppsligt: Davis nämnde de stora performancelika ockupationerna av motorvägar («I don’t know if you do that much here in Sweden? Or if that is too disorderly?») som genomfördes efter friandet av det dödliga polisvåldet i Ferguson och New York. Hon tog även upp Stanley Whitneys koloristiska abstraktioner som nu visas i utställningen Dance the Orange på Studio Museum i Harlem, som ett exempel på en praktik där formen gestaltar ett politiskt innehåll, samt David Hammons kusliga förutsägelse av den mördade Trayvon Martins klädval i verket In the Hood (1993), bestående av en dekapiterad luvtröja.

Avslutningsvis tog Davis upp de senaste årens egna teoretiska arbete och kollektiva organisering mot fängelser. I Are Prisons Obsolete (2003) och i intervjuboken Abolition Democracy (2005) utvecklar Davis begreppet «Prison Industrial Complex» i analogi med «Military Industrial Complex», och spårar fängelsesystemets rasistiska rötter till söderns slavplantager. Hon beskriver fängelsestraff som standardlösningar på sociala problem, och analyserar fängelset som ekonomisk katalysator genom privatiseringar och exploateringen av fångar som nära på gratis arbetskraft. Det är alltså utifrån en solid grund av teoretiskt arbete och organisering som Angela Davis förkastar den liberala idén om reformer av fängelsesystemet. Istället måste kravet vara att polisen demilitariseras och avväpnas, samt att fängelset överges. Detta förutsätter radikal förändring: «We don’t want reform, we want abolition. And such abolition requires us to reorganize society in a revolutionary way», avslutade hon föreläsningen.

Jubel, frågor, jubel. Och en viss känsla av att vara omtumlad. Det är ingen enkel sak att referera en föreläsning, och jag gör inga anspråk på att recensera 45 minuters muntligt framträdande av någon som gjort sig världsberömd för sin politiska aktivism sedan 1960-talet. Angela Davis är inte bara en symbol för svart befrielsekamp, utan hon har själv varit med om att omforma denna kamp genom att sammankoppla feminism, marxistisk teori och kommunism med en vidare antirasism, queera kamper och transpersoners rättigheter.

Free Angela-pin.

Free Angela-pin.

Och det är just det sammansatta i denna politik som Konsthögskolan misslyckades att ta i beaktande. Den kamp som Davis har fört i decennier, förs idag i Sverige av personer med erfarenhet av den svenska rasismen, vilket är ett band som inte kan förbises. Det är därför allvarligt när den allmänhet som ska lockas till Konsthögskolan istället känner sig utestängd av ett exklusivt arrangemang, och när icke-vita personer – en del av allmänheten som är svagt representerad på skolan – blir åthutade på engelska av personalen i kön till en öppen föreläsning. Det är synd att problemet inte kunde lösas på förhand, med större föreläsningsplats eller ett extrainsatt seminarium.

För vem kunde egentligen vara lämpligare att bjuda in till Konsthögskolans offentliga föreläsningsserie än Angela Davis? Vem kunde vara lämpligare än aktivisten som har studerat under Adorno, Horkheimer och Marcuse och undervisat på konstskolor, men också skrivit en bok som Women, Race & Class (1983) där hon lyfter fram de förbisedda kvinnorna i svarta befrielse- och arbetarrörelser, visar historiska konfliktytor mellan de olika rörelserna och framhåller vikten av gemensam kamp med bibehållen förståelse för specificiteter och skillnader?

Det står naturligtvis alla fritt att välja vilka lärdomar en vill dra av Angela Davis föreläsning. Men faktum är att hon gav två lektioner. Den ena var en feministisk och antirasistisk lektion om uppgiften att i en bred men mångformad front bestrida den universalism som täcker över rasistiska, sexistiska och ekonomiska kategorier, och att med dessa erfarenheter vända sig till den aktuella flyktingfrågan. Den andra lektionen handlade om konstens och den kritiska teorins kraft att på ett både icke-begreppsligt och begreppsligt vis undersöka, problematisera och negera essensen av dessa kategorier.

Stanley Whitney

Stanley Whitney, Other Colors I Forget, installationsvy från team (gallery, inc.), New York, 2013.

  1. Comment from Karl Lydén

    Haha, det var det värsta Ingvild. Så du menar att den liberala/borgerliga folksporten att begära avbön av vänsterintellektuella för sina historiska brott (vilka ofta endast består i att ha varit just vänsterintellektuella och teoretiserat/förespråkat social revolution, och ibland, som i det här fallet, samröre med förvisso vidriga personer som Honecker) skulle innebära en objektiv och god journalistik, snarare än en genomideologiserad manöver?

    I övrigt hänvisar jag till det Frans Josef talar om, nämligen den vidare politiska kontexten för hennes allianser och resor, som är absurd att utelämna i sammanhanget.
    P.S. Jag beklagar mitt sena svar, kom till dator först nu.

  2. Comment from Frans Josef Petersson

    Tack för ditt inspel, Ingvild. Karl Lydéns artikel har ju det uttryckliga syftet att redogöra för vad Angela Davis talade om i sin föreläsning, och han medger också att formatet inte möjliggör att «recensera» vare sig föreläsningen eller hennes politiska och filosofiska gärning i dess helhet. Detta tycker jag framgår tydligt i texten. Annat som Kalle inte tar upp är historien om hur Davis avskedades från universitetet, förföljdes och fängslades osv. i sitt hemland, vilket vore relevant för den som vill ge en sammansatt bild av hennes politiska biografi. Hynek Pallas artikel i Expressen är intressant, men snarare än att den skulle ha en större «kritisk distans» till sitt objekt, skulle jag säga att den är skriven med ett annorlunda syfte, och kanske utifrån en annan politisk hållning. Notera också att Pallas artikel publicerades efter den i Kunstkritikk, annars föreställer jag mig att Kalle säkert hade berört den när han tar upp kritiken av Konsthögskolans arrangemang i svensk press.

  3. Comment from Ingvild Krogvig

    – Det är ingen enkel sak att referera en föreläsning, konstanterer Karl Lyden i etterkant av det han beskriver som den “omtumlande” erfaringen av Angela Davis’ forelesning på Konsthögskolan.. Dog pleier en viss kritisk distanse til argumentene og perspektivene som fremføres å være en god journalistisk tommelfingerregel. Heldigvis holdt Expressen den kritiske fanen høyere enn Kunstkritikk denne gangen: http://www.expressen.se/kultur/toppnyheter-/historiens-vingslag-kan-se-olika-ut/

Write a comment
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-mail (not shown)*:

Comment*:

Send

Readers’ comments are an important part of Kunstkritikk, and we are very pleased to receive your contribution to our reader forum. We ask all contributors to observe common courtesy. Remember that you hold full responsibility for your own posts; for this reason we only accept postings where the poster’s full, real name is included.

Editors do not read the posts before they are published, but will monitor the discussions regularly. We reserve the right to remove posts that are offensive, frivolous in nature or otherwise objectionable. No advance notice will be given, and the final decision rests entirely with the editors. Submissions can contain text only; no pictures, video, html code or similar. Enjoy the discussions!