Karl Larsson

Interview, Interview 16.11.12

Tio frågor: Karl Larsson

Karl Larsson, R,A,I,N (Consensus), Signal – Center för samtidskonst, Malmö.

 

Ikväll öppnar Karl Larssons separatutställning R,A,I,N (Consensus) på Signal – Center för samtidskonst i Malmö. Utställningen är tillägnad idéer om vertikalitet, fallande, regn och läsaren, och Larsson fortsätter här på sin inslagna väg mellan skrivande och språk, poesi och installationer. Som en del av utställningen släpps boken Consensus (The Room) utgiven på Paraguay Press, en pjäs i två akter som aldrig är tänkt att sättas upp. Projektet fortsätter med en tredje del i den kommande utställningen P∞L (Consensus) på konstbokhandeln/förlaget/icke-vinstdrivande galleriet castillo/corrales i Paris. Konstnären har tidigare haft separatutställningar på bland annat Index i Stockholm, Neuer Aachener Kunstverein i Aachen, och varit med i grupputställningar på NGBK i Berlin och Moderna Museet. Karl Larsson delar sin tid mellan Kristianstad och Berlin, har givit ut tre diktsamlingar och är medlem i redaktionen för OEI.

Kan du berätta lite om utställningen?

Jag har försökt ställa mig frågan om en utställning kan vara ett regn. Det är förstås en dum, klumpig fråga men den har ändå visat sig vara produktiv. Jag har utgått från tre antaganden: att en utställning borde kunna vara vad som helst, att regn är någonting som drabbar alla och att en vertikal rörelse är en passande figur för att illustrera ett brott i en horisontell föreställning. 

Precis som när du ställde ut på Index i Stockholm så släpps en bok, närmare bestämt ett litterärt verk, i samband med utställningen. Är du inte rädd för att boken ska sugas upp i den ekonomi av trycksaker där konstnärers böcker å ena sidan tycks ha blivit så viktiga att de förekommer överallt, och å andra sidan – genom inflation och en viss förutsägbarhet inom genren – har reducerats till ett slags dyrare visitkort?

Karl Larsson, Consensus (The Room), Paraguay Press, 2012.

Jag förstår vad du menar, men nej, jag är inte särskilt rädd för det. Eller också är det så att det finns en mycket större, kronisk rädsla som överskuggar denna. Även om konstvärlden naturligtvis översvämmas av trycksaker så tycker jag inte att mina böcker har funktionen av visitkort. Snarare tvärtom, då de kanske till och med bidrar till en sorts utplåning av mig själv som skapande subjekt. Varje bok jag skrivit har skrivits mer eller mindre från första raden till den sista, och redigeras mycket hårt, vilket resulterar i att jag har läst böckerna hundratals, ibland tusentals gånger. Det blir omöjligt att vara dess upphovsman efter ett tag. Jag är också livrädd för att säga för mycket då jag skriver, någonting man nästan alltid är tvungen att göra då man arbetar med ett konstverk.

Hur förhåller sig det skrivna till det rumsligt utställda för dig?

Det enda som möjligtvis binder dem samman är spår av en redaktionell princip, eller metod, som jag kan använda mig av när jag arbetar med någonting publikt. Det finns utsagor, former, figurer jag tycker har värde även utanför min privata sfär och dessa kan jag bruka både då jag skriver och arbetar rumsligt. Men när det till exempel gäller poesi är jag av uppfattningen att det inte finns poesi utanför poesin, utan att orsaken till att poesi är just poesi är att den uppfinner sin egen form. Med andra ord, ingenting kan vara “poetiskt” och poesin är inte en tom behållare (likt ett rum) som man kan fylla med mening. Poesi arbetar djupt inne i språket och genererar verklighet. Konst, liksom prosa och andra varor i samhället är beroende av mer eller mindre uttalade konceptuella ramar för att bli begripliga (och de måste bli begripliga för att ha ett värde). De blir i och med detta också i viss mån allegoriska och sipprar därför ur sig fiktion.

Vilket kommer först: arbetet med texten eller idén om utställningen? Eller båda på en gång?

Karl Larsson

Mitt ateljéarbete, om man kan kalla det så, består av att läsa och skriva. Min vardagsrutin är väldigt mycket poetens. Text styr all utveckling i denna mening. Men det finns ett problem med att läsa, och det är att kroppen blir passiv. Man kan alltså inte handla samtidigt som man läser. Jag vill fortsätta arbeta även när jag reser mig upp. Och jag tror att den poetiska erfarenheten – minnet av klar och genomgripande förändring – kan ha ett värde även utanför litteraturen.

Men har inte utställningen något slags företräde, åtminstone i den mån många förmodligen kommer att se vad som sker i rummet innan de läser boken?

Nej, inte alls. Alla delar måste kunna stå för sig själva. Orsaken till att jag medvetet skapat ett projekt i flera delar är att jag försökt undvika att påstå någonting alltför tydligt om det som var projektets ursprungliga undersökningsområde, dumhet.

Vad för slags oändlighet innehåller poolen i P∞L (Consensus)?

Det måste vara den oändliga tystnaden som kvarstår då någon undvikit att svara på en fråga.

Har du haft några särskilda inspirationskällor i arbetet med Consensus-projektet?

Svårt att svara på i detalj eftersom jag egentligen tänker att detta arbete vuxit fram under väldigt lång tid. År 2009, efter Nightsong – min andra bok – flyttade jag till Bryssel och började egentligen först då känna mig bekväm med att arbeta som enskild konstnär. Innan dess hade jag isolerat mig som poet i tre år och dessförinnan mer eller mindre enbart samarbetat med andra konstnärer. Consensus har växt fram ur en smygande känsla av att någonting inte står helt rätt till och att jag inte kan sätta fingret på vad det är. Att skriva tre böcker på ett annat språk än ens modersmål är oerhört märkligt, och känns helt enkelt farligt. Detta projekts fokus på figurer utan konturer, läckande kärl och rum som både befolkas och avfolkas härstammar från erfarenheten av att på sätt och vis ha förlorat sig själv. Det låter förstås egocentriskt, men jag har alltid haft svårt att känna entusiasm inför enskilda konstverk och istället alltid fascinerats av konstnärers metod, så det är säkert därför jag tycker det känns relevant att nämna. 

Karl Larsson, R,A,I,N (Consensus), Signal, Malmö.

Consensus (The Room) är en pjäs. Hur kommer det sig att du valt detta format, och vad läser du själv för dramatik?

Jag kunde helt enkelt inte skriva mer poesi på engelska. Redan min förra bok, Poetical Assumption, var för mycket. Att skriva dramatik istället blev ett sätt att avsluta en språklig papegojtillvaro samtidigt som jag kunde ge form åt detta avslut på ett för mig nytt och konstruktivt sätt. Jag har förvisso läst en hel del dramatik under skrivarbetet, men ändå mer poesi. Det är svårt att sätta sig in i samtida litteratur utan att befinna sig i rätt kontext. Den dramatik jag läst är t ex Pinter, Koltès, Kane, Müller osv, men det har ju hänt enormt mycket sedan dessa dramatiker var som mest verksamma. Jag undrar var den mest intressanta dramatiken just nu finns. Det är svårt att hitta den på egen hand! Tänk bara om man skulle vilja börja läsa samtida poesi och började leta själv. Det skulle vara oerhört knepigt att lyckas ta sig förbi ens sjuttiotalet. Den senaste historien är liksom inte skriven. Man skulle lätt kunna fastna på typ Ashbery.

I det nummer av OEI om «redaktionell estetik» som du 2008 redigerade tillsammans med Frans-Josef Petersson och Jonas (J) Magnusson finns en del material om den franska litteraturvetaren Gérard Genettes begrepp «paratext», det vill säga all text kring det litterära verket i en bok: innehållsföreckning, förlagsnamn, copyrightuppgifter och så vidare.


Karl Larsson, R,A,I,N (Consensus), Signal, Malmö.

Jag försöker hålla mig medveten om deras potentiella inflytande, men ändå inte låsa fast mig vid att alla områden ska täckas. En gång blev jag utskälld av en kritiker för att jag hade överlåtit arbetet med en pressrelease åt utställningsstället. Han tyckte att jag borde veta bättre. Men samtidigt, det kan inte handla om att man ska gå omkring och säkra alla områden. Jag vill ge bästa möjliga förutsättningar åt betraktaren, men det betyder inte att vi måste ha samma utgångspunkt från början. Jag tycker verkligen att en allt för hård konceptuell praktik blir allegorisk, och att detta utgör ett samtida problem inom konsten. Det är ju inte precis så att vi är ensamma om att syssla med idétransaktioner. Hela samhällsekonomin är ju uppbyggt kring det numera. En idé är inte renare, eller mer politiskt kraftfull, än en avgjuten bronskvast. Men den får alltid tydligare genomslagskraft, och det är inte alltid bra. Till slut får man en situation där man går omkring och tänker: «jaha hen har tänkt på det, men verkar inte ha tänkt på det. Och det där då, usch vilken tråkig idé.» osv. Då finns det ju inga öppna ytor alls, bara klaustrofobiska rum.

Vilka material ingår i utställningen?

Papper, brons, betong, koppar, ull och bomull. 

Denne artikkelen ble sist oppdatert 18. juni 2013 kl. 15.00.

Write a comment
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-mail (not shown)*:

Comment*:

Send

Readers’ comments are an important part of Kunstkritikk, and we are very pleased to receive your contribution to our reader forum. We ask all contributors to observe common courtesy. Remember that you hold full responsibility for your own posts; for this reason we only accept postings where the poster’s full, real name is included.

Editors do not read the posts before they are published, but will monitor the discussions regularly. We reserve the right to remove posts that are offensive, frivolous in nature or otherwise objectionable. No advance notice will be given, and the final decision rests entirely with the editors. Submissions can contain text only; no pictures, video, html code or similar. Enjoy the discussions!